Ibland blir jag faktiskt väldigt ledsen, riktigt ledsen... Att gång på gång få veta hur total värdelös och egoistisk jag är. Att jag inte orkar lyssna längre, att jag inte orkar inte agera utifrån vad ngn annan tycker.
Kan det kanske vara så att jag har nog med mitt och mina svårigheter och mina funderingar om hur livet borde/kunde varit... Är jag då den som är den egoististe?
Varför skall alltid jag vara den som ta hänsyn och visa empati jämt och ständigt?
